Torsdagsfilm.

Torsdagar är trevliga dagar på Serieskolan. Efter skoltid är vi några som brukar anordna filmkvällar av olika slag. En vanlig kväll brukar innehålla trevligt sällskap, lite fika, två långfilmer och ett gäng musikvideor eller kortare animationer mellan långkörarna för att ge hjärnan en slags bensträckare. Hittills har vi oftast haft animationstema och kollat på allt ifrån våldsam splatteranime till finstämda kortfilmer, men affischen jag gjort ovan är ifrån en kväll då vi hade dokumentären King of Kong som huvudfilm.

Själva handlingen går att läsa i korthet på affischen och för den som är nyfiken rekommenderar jag varmt att se den. Det är en mycket underhållande, och bitvis väldigt rörande, dokumentär full av människor som är så speciella att man nästan inte tror att dom finns på riktigt.

Före tillverkningen av affischen kikade jag på lite screenshots till originalversionen av Donkey Kong för att få inspiration till apkungen, men jag kände att det var någonting som inte riktigt klickade. Jag har alltid gillat NES-versionen mer på grund av nostalgiska skäl, så jag valde till slut att plocka färgerna direkt från den paletten för att få rätt feeling.

Att tolka den håriga apan från små pixliga sprites var ruskigt kul och den CMYK-doftande färgskalan blev så fin att jag måste prova göra något mer med den. Jag vet inte riktigt vad bara. Men det löser sig nog - inspirationen kommer säkert och knackar på med något lämpligt i framtiden.

Teletubbie.

Mina damer och herrar: Fucky-Wucky.

Boerd.

I början av månaden avslutade jag ett samarbete med den svenska multitalangen Bård Ericson. Han gör många typer av musik och jag har följt hans diverse projekt under årens lopp och har länge gillat det han gör. När jag i slutet på förra året fick kontakt med honom och det kom på tal att jag kanske kunde göra lite omslag och logotyper till honom var det inte snack om att inte göra det. Att sitta hemma och göra omslag för mitt eget höga nöjes skull är skoj, men att göra omslag som faktiskt ska användas (och dessutom av folk jag gillar) är det svårt att tacka nej.

Det som syns ovan är loggan för hans lite mer klubbiga projekt Boerd, men den som håller ögonen öppna kanske kan se fler samarbeten med honom och mig i framtiden...

Här är första rutan i månadens serie jag skickat till LjusdalsNytt. Manuset skrev jag i början av veckan som gick då jag kände mig en del som mannen på bilden. Lätt febrig och eländig spenderade jag nästan en hel dag i sängen. Om det var på grund av för mycket jobb eller att jag helt enkelt fått en släng av den där host-och-snor-sjukan många i klassen verkar ha för tillfället vet jag inte, men jag var iallafall sängliggandes med någon slags lättare feber och allmänna eländeskänslor. Nu är jag som tur är återställd och har tagit en lugn och slapp helg för att vila upp mig inför slutspurten innan lovet då det är mycket att göra.

Jobbigt men kul ska det bli...Pepp-pepp!

Får jag bada i ditt anletes svett?

Efter en hård dag i skogen är det skönt att vila yxarmen lite och blicka ut över sin nyfällda skogsbit. I mitt fall är det en dryg veckas planering med olika deadlines spikade och en aningens lägre hög med saker att ta itu med i backspegeln. Än är det inte över, men det känns skönt att ha kommit loss en bit iallafall. Jag måste verkligen lära mig att inte låta det korka upp sig så här.

Bland dom mest aktuella sakerna är arbetet med Serier mot rasism-antologin. Sedan nyår har vi gått från att titta igenom och välja ut bidrag (på bloggen står det vilka som kommer att vara med) till att verkligen starta grytan som är att sätta ihop själva boken. Omslag ska tecknas och ledare skrivas med mycket annat, men det känns bra. Vi har någorlunda koll på den överskådliga framtiden samt en vilja och arbetsglöd som är svår att knäcka.
Det här kommer bli en sketabra bok!

Den skjortprydde karlakarlen jag ritat ovan kommer från ett litet ritjam vi hade i skolan för ett tag sedan. Någon kläckte ur sig den goda idén att det skulle vara kul att rita en svettig skogshuggare med alla stereotypa attribut vi kunde komma på. Någon minuts sanslöst flamsande senare satt vår lilla grupp på fem-sex personer och ritade rutiga skjortor och stickiga skägg som aldrig förr. En av dom var min partner in crime, Robin Larsson. Kolla hans huggare här. Det är sällan jag jobbar med färgpennor, men här var det en ren fröjd att leka med dom, även fast det inte riktigt blev som jag tänkt mig. Men det gör inget, det var ju mest för skit och fnitter alltihop ändå.